ja jag lever i en enda stor boll av sorg och vemod, försöker pressa det ur mina tankar och låta dagarna rusa på men så sitter ja här på kvällen med stämningfull musik i hörlurarna och kollar genom gamla bilder och ser mig själv ståendes med stora leenden brevid min häst och hjärtat fylls av sorg och gör ont.

 

 

Så ont att de rinner över och tårarna är på väg, men ag vill inte gråta.. ja vill inte sörja ÄN för än finns han i livet, än kan ja gräva in näsan i hans päls och dra in hans doft djupt ner i lungorna och hoppas på att få spara lite där. ÄN kan ja krama om honom och klappa hans varma mule.. men snart är det över.

 

Hur gick det såhär? Varför var han tvungen att bli så dålig.. kan ja laga honom?

det är ingen idé det vet ja redan logiken finns där ständigt påminnande om att det finns inte mycke mer jag kan göra med mina händer för att få honom att slippa lida.

Hans kropp är självdestruktiv och han har ont, hela tiden.

 

Skulle ju inte skriva ledsna saker här.. men skit samma!..

 

Kanske möts vi vid regnbågsbron? Nangalia? himlen? finns så otroligt många ställen att fara till när tiden är kommen vart går han? Hittar vi varann igen, kommer han minnas mig?

Jag vet ju inte ens om han faktiskt tycker om mig.. :(..

 

usch sorg..

 

 

min fina fina Viktor.

 

Han lånade mig sina vingar och tog mig över stock och sten.. vi flög ihop.

Han litade på mig och jag på honom, han visade mig hur jag tror på mig själv.

Självförtroende har byggts upp och rädslor överkommits..

Han visade mig hur tillit formas, och en dag nere vid stranden följde han med mig ner i vattnet.. trots att han var rädd litade han på mig..

 hur kommer det sig att det tar slut redan?

Jag hoppas ja väljer rätt..

 

Det är med en klump i halsen och ont i magen ja åker till honom varje dag eftersom jag vet att det kommer bli ett slut. Vad gör jag då?

Hur klättrar jag vidare från det?

Jag blir lämnad med minnen och smärta..