Minnes bilden och känslan av att pappa stack ut genom dörren i hallen på Babordsgatan 7 sitter etsad i mitt huvud. Han bara gick sin väg och mamma full som ett aprak slog omkull sig själv i hallen och låt och gorma, ja fick på mig kläderna rätt jäkla fort och satte efter men tappade bort honom..

Jag hade panik.. vad fan hände?

Den kvällen förstörde hela min idyll.

Samtidigt som den stunden formade mig till den jag är idag..

Men idag är jag förbannad, ledsen och besviken utan gränser.. Att alltid bli åtsidosatt, att alltid bli bortsedd, att alltid vara den som klarar sig själv.. Jag behöver min pappa också..!

Jag behöver höra honom prata MED mig.. jag känner att jag inte orkar längre, ja börjar tappa kraften att hålla i hop alla trådar och styrkan rinner ut som sanden i ett timglas..

Jag finns knappt längre, han har inte tid eller råd att åka hit, men han kan ping pong bolla fram o tillbaka till gbg..

Ja men vi behöver umgås vi har inte sets på länge.. Nehe'? Nej men vi då, vi har inte setts på snart ett halvår..

*ilska*

Jag ska vara med i en uppvisning på marknaden här och han kan inte komma då, för helt plötsligt ska han till henne..

jag missunnar honom inte det alls, men ja önskade att jag kunde få komma före ibland också.. hans dotter..

Men det är nog för mycke begärt utan jag får finna mig i att inte finnas till ...

Värre blir det när man inte har någon relation till sin mamma heller, jag har absolut ingen att vända mig till när ja behöver stöttning och stöd från någon äldre :(

jag har ingen ja kan bolla idéer med och som kan tala om för mig med visdoms ord hur livet går till ..

Jag kanske också behöver få pladdra ur mig, veta att jag har någon som alltid lyssnar som kan komma med goda råd.. men det finns ingen,..

jag känner mig tom, svart och ihålig ibland och det spelar ingen roll hur mycke jag än försöker fylla det tomrummet då förblir det tomt..

 

Finns inget annat att göra än att fortsätta framåt, ja har delat med mig av det här till Pappa och ja har sagt vad jag tycker till mamma men tydligen väger inte mina ord tungt nog att göra ett avtryck.. så jag anser mig själv som "borttappad"..

 

behövde bara få det ur systemet gråta lite och vara arg.. jag har känt mig tom och stressad över detta ett tag men nu har han gjort ett val.. då får det vara så!

Han väljer mig i sista hand.... synd :( jag som alltid har försvarat honom, hjälpt honom och funnits där.

Jag har kramat min stålman till pappa när han har gråtit, jag har sett honom bli bortkörd i en ambulans när han druckit för mycke, jag har sett honom gå i spillror och hjälpt honom limma ihop sig själv igen..

men inget utav det verkar ha ett värde idag.. för idag har han glömt vad ja har gjort.. vem jag är och vad ja ställt upp med..

idag finns bara hon!