Det är svårt att greppa vissa tankar, dom är såpass stora, hemska att man inte får tag i dom hur man än gör.

 

I Viktors fall har jag svårt att föreställa mig att han ska försvinna. Men det ligger ändå i magen som en klump och bildar svarta moln på min himel varje dag. Jag kommer på mig själv om att ja glömmer bort att dagen stundas, blir ledsen och sörjer.

 

Jag sörjer trots att han fortfarande är i livet... jag gråter inombords och ler utåt.

Det känns surrealistiskt så otroligt overkligt att jag fattade det beslutet. JAG!

Tänk om ja fattade fel?

Tänk om när han är borta ja inte kommer ur skulden?

Tänk om han kunde blivit helt bra?

Tänk om man kunde sluta tänk om.

 

Tårar är till för att gråtas ut, men ibland gör det så ont att man inte får ur sig tårarna. Dom bildar ett sorghav inombords och plågar en varje dag.

 

Det kommer en dag när jag inte kan klappa hans mjuka mule igen, stå där och känna att min dröm gick i uppfyllelse.  Den dagen kommer med stormsteg och klumpen växer i magen.

 

Jag lovade mig att inte skriva om honom här men jag kan inte låta bli, måste få ur det här ur mitt system.

Jag kommer gråta.